Om aktivism, byggande och Peter Weiss

Hösten är här. Välkommen självrannsakning och tillbakablickande. Och melankolin som sin vana trogen står vid farstun. Förr eller senare släpper jag in även den, det hör liksom också Hösten till, att lyssna på Suedes Dog Man Star eller något av Lana Del Rey, Amy Winehouse, Lykke Li på Spotify och smutta på ett glas rött och nostalgiskt se tillbaka på sommaren som varit och alla uteblivna möten, fester, smekningar som man inte hann med eller var för rädd för att uppleva.

Och nu är vinet, det brinnande ljuset och filten ens trygghet och skyddande tröst.

Men jag skall vara ärlig, jag gläds.

Det är det en fröjd att kunna vända blicken inåt och bakåt en smula, att liksom utmana sitt upplevelse törstande nutids jag.

Vi lär ju oss inte bara av våra egna misstag, utan även och kanske mer av våra vänners.

 

Haha. Let me roll over on the floor.

 

Kanske för att jag är en dominant gul person (med nyanser av rött och blått vill jag tillägga), de som inte vet vad jag menar läs bästsäljaren Omgiven av idioter, har jag äntligen slutat förbättra annars liv. Det var en perversion jag hade i yngre år att vältra mig i andras problem men aldrig möta mina egna. Lärde jag mig något av det, måhända, men till alla som jag analyserat sönder och samman under småtimmarna. Förlåt.

Och om några av er är tacksamma för det. Förlåt mig för även det.

 

Så då vänds blicken utåt.

 

Men mänskligheten verkar inte lära sig värst mycket, idag talas det om en allt mer polariserad värld, om en allt djupare splittring mellan storstäder och landsort, gamla och unga, majoriteten och minoritetsgrupper, och allt detta fast vi borde vara bättre än förr på  att kommunicera med varandra. Idag behöver du inte vänta flera veckor på att den älskande skall svara på ditt brev eller bita dig i naglarna då din man inte svarar i telefonen. Men kanske har den satellit snabba kommunikationen en avigsida, vi hinner aldrig ventilera och värdera vad vi skrivit eller sagt. Men kanske är det en mänsklig mekanism att vi alltid vill uppfinna hjulet på nytt, att vi alltid måste göra samma misstag på nytt för att lära oss. Att vi således är oförmögna att råda bot på vår kortsiktighet.



Jag satt förra veckan på en parkbänk, förkyld, och plötsligt drabbades jag av en känsla jag inte minns när jag hade sist: jag var uttråkad, hade inget att göra. Jag bara satt där och fantiserade i en timme. Och plötsligt mindes jag hur stora delar av min barndom upplevdes.

Som en väntan på något. Väntan på nästa avsnitt av Macgyver eller Knight Rider, väntan på något lov eller på Lördagsgodiset.

 

På Helsingfors byggnadsverk verkar man i alla fall tro att allt blir bättre om man river upp, asfalterar och rör om i stadskärnan. Seriöst hur svårt skall det vara att byta några rör, fälla några träd och bredda cykelvägen på Mechelingatan eller förnya vatten och el-ledningarna på Stockholmsgatan. Utanför mitt hus har ett obotligt tillstånd av kaos och livsfarliga, tillfälliga cykelrutter och stigar för fotgängare genom bakgårdar existerat sedan våren och trots att deadlinen redan passerat med tre månader och inget datum för när allt skall vara klart kunnat slås fast verka det råda en fullt förståelig harmoni i min trappa. På Fredag kopplades elektricitet av för tre timmar utan förvarning och trots att de tappert närvarande duunarna inte är de skyldiga, blir det ju bara ett tecken på den likgiltighet som råder då de bara rycker på axlarna och skrattar åt ens frågor om arbetets tillstånd. Om jag bor på samma adress efter tjugo år kommer antagligen den bloggen att också handla om detta. Varje sommar är Helsingfors uppriven och som alltid blir inget färdigt enligt plan. Innerligt hoppas jag dock att en viss ingenjör Koivisto på byggnadsverket bytts ut, åtminstone någon som kunde svara på ens meddelande, eller åtminstone komma med en automatisk förklaring till husbolaget varför byggnadsprojektet försenas med det dubbla.


Så råder jag bot på min gubbsjuka. Den grälsjuka träbocken spyr ut på de hårt arbetande raksaduunarna som trotsar väder och vind.


En rolig anekdot. På Skåldö har Ingenjörsförbundet och Lastbil - Transportförbundet sina sommarstugor bredvid varandra. De gröna och blå färgade (åter en referens till Omgiven av idioter) fackförbunds medlemmarna har mot alla odds startat ett hätskt krig om vem som får använda den gemensamma bryggan vid stranden. Vid mitt förra besök hade vägskylten tvättats från damm så att ingengörsförbundets logo sken i kvällssolen medan det konkurrerande förbundets logo var höljt i ett täcke av damm.

På tal om kamp och strider. Såg häromdagen den utmärkta dokumentären I am not your negro, om frihetskämpen och författaren James Baldwin. Till skillnad från hans samtida Martin Luther King och Malcolm X levde han i exil i Europa och dog därför av naturliga skäl som 63-åring 1987.


Jag blickar antagligen felaktigt något romantiskt och nostalgiskt tillbaka på den tiden, 1960-talet. Musiken, MLK, KOM-teatteri, Kennedy, samhällsengagemanget-revolten och vi- andan.


Och ur denna guldålder skapades också den mästerliga pjäsen Mordet på Marat.


Obs! Finns ingen skip ad - funktion på Googledocken så om du inte vill läsa smygreklam kan du hoppa över slutet av bloggen, men innan dess vill jag passa på att påminna dig om att pjäsen har premiär 20.10 på Universum i samarbete med Klockriketeatern och Sirius Teatern.

 

 
Repetitionsbild ur föreställningen Marat/Sade i rollen som Marat Carl Alm och som Charlotte Corday ses Alma Pöysti. Bild: Kalle Koponen/ Raisa Kilpeläinen
 

Peter Weiss ställer extrem individualistisk frihet (läs; yttrandefrihet) representerad av den skandalösa Markis de Sade mot en total social och samhällelig revolt i pjäsen representerad av Jakobisten och frihetskämpen Jean-Paul Marat. Mycket i Weiss pjäs som publicerades 1965 kan idag ses med andra ögon men grundtesen är sorgligt nog igen aktuell. Valet av Trump var en folklig revolt mot den Washington politik och det rådande status quo läget, frammarschen av högerpopulismen. Varifrån kommer då dessa uppfattningar om att eliten styr, att vi lever i ett nytt klassamhälle, som det vanliga folket inte opinionsmässigt kan påverka? Det är väl otryggheten och så de ökade inkomstklyftorna. Men också att det beror mycket på att i vår längtan efter frihet, individuell frihet, har glömt bort att människan i allra högsta grad är ett flockdjur. Och ett flockdjur behöver en ledare. En rörelse behöver en MLK eller en Nelson Mandela. Folket måste ledas. Så vem låter vi oss leda idag? Mammona, anybody? Politikern tror vi inte mera på ( och nyheterna om forne kollegan Jani Toivola hjälper inte) prästerna är underjordiska zombien med en världssyn från stenåldern, filosoferna är humanister med fötterna i taket, författarna och övrigt intellektuella är en del av eliten som vill bevara sina arbetsstipendier. Det har folket på gatan bestämt.


Missförstå mig inte jag längtar inte efter en ny Kekkonen, tvärtom. Men jag tror också att det är viktigt att förstå de mänskliga beteende mönstren, att vi är trygghetssökande socialt törstande människor, åtminstone de flesta av oss.

 

Annars är vi är lämnade till vårt eget öde. Till en själslig ensamhet. Utan en fyr är vi villrådiga. Och så kommer då en Napoleon, en Trump, en Erdogan, en Viktor Orban i Ungern, en lätt gråhårig man som ställer allt till rätta.

 

Såsom badkars revoltären och folkledaren Jean- Paul Marat i pjäsen utbrister i förtvivlan:

 

“ Jag hade inte tid för något annat

 

 än arbete

 

 Dagen och natten räckte inte till för mig

 

 När jag undersökte ett missförhållande

 

 förgrenade det sig och växte ut

 

 överallt

 

 frodades orättvisan”.

 

You want it darker. Välkommen Hösten. Låt ögonen anpassa sig till mörkret för att kunna se ljuset. Take the Good with the evil. På tal om det citatet från Riket. Lars Von Triers nya film. Ja, den lär vara ganska skit enligt kritikerna. Därför tänker jag recensera den nästa gång.

 

Väl Mött och tack för att du läste.

 

FS